 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
||||||
| Ivan Grubanov | |
Iaspis 25 okt–9 nov |
||
| ||||
 Ivan Grubanov: Visitor, 2002-2003 Under en ateljévistelse i Amsterdam 2002 bestämde sig den serbiske konstnären Ivan Grubanov för att följa den rättegång mot Slobodan Milosevic som då inleddes i Haag. Den förre serbiske ledaren stod åtalad för omfattande krigsförbrytelser under kriget på Balkan och Gubanov hade tidigare deltagit i protestaktioner mot hans regim. Under de två åren rättegången pågick bevistade konstnären regelbundet de dagliga förhandlingarna vilket resulterade i tvåhundra teckningar från domstolslokalen. Hans enkla teckningar avbildar Milosevic, jurister och andra närvarande men också vardagliga detaljer i lokalen. Grubanovs handling formar sig till ett långsamt, närmast tröstlöst vittnesarbete i en situation där Milosevic varken erkänner sin skuld eller ens domstolens legitimitet. Ivan Grubanov teckningar från den avslutande fasen av Milosevics nationalistiska politik kolliderar med alla andra bilder vi har från kriget. Under dessa år rapporterade media så gott som dagligen och bilder av krigets våldsamhet - döda, torterade män, våldtagna kvinnor, utbrända hus, raserade broar och bittra konflikter mellan tidigare grannar och vänner - fyller våra privata minnesbanker. Av allt detta lidande finns i Grubanovs verk endast ett återhållet och fragmentariskt tecknande kvar. I brottet med mediabildernas förväntade bildspråk drabbar Grubanovs bilder desto hårdare och hans vittnesrapport avtäcker effektivt en verklighet vi vant oss att bortse från. Den långsamma, tröttande domstolsprocessen och tecknandets långsamhet i kontrast till medias uppdrivna tempo, det subjektiva perspektivet i kontrast till medias förmenta objektivitet, det enkla i kontrast till medias avancerade teknik skapar ett slags tystnad kring Grubanovs verk i vilken kriget på nytt kan bli synligt. Samtidigt är "Visitor" en bearbetning av en problematik kring nationell identitet, som var en av Milosevics politiska utgångspunkter men som också Grubanov konfronterades med utanför Serbien där han ofta identifierades utifrån sin serbiska nationalitet. Som en paradoxal effekt av Grubanovs bevittnande av rättegången framstår det faktum att bilden av Milosevic problematiseras. Konstnärens blick tillför ett element av mänsklighet till hans gestalt som inte förminskar skulden men som avdemoniserar en ledare och återför skulden till den ideologiska bas den utgått från. During a residency in Amsterdam in 2002, the Serbian artist Ivan Grubanov decided to follow the trial against Slobodan Milosevic, which started in The Hague at the time. The former Serbian leader was accused of extensive war crimes during the Balkan wars and Grubanov had earlier participated in protests against his regime. During the two years of the trial, the artist regularly attended the daily hearings, which resulted in two hundred drawings from the courtroom. His simple drawings depict Milosevic, lawyers and others who were present, but also everyday details from the premises. Grubanov’s act forms a slow, almost desperate witness work in a situation where Milosevic does not admit his guilt or the legitimacy of the court. Ivan Grubanov’s drawings from the final phase of Slobodan Milosevic’s nationalistic policy collide with all other images we have from the war. During these years, the media reported on a daily basis and images of the violence of the war - dead, tortured men, raped women, burned houses, destroyed bridges and bitter conflicts between former neighbours and friends - fill our private memory banks. Of all this suffering, only a constrained and fragmented drawing process remains in Grubanov’s work. In the break with the media’s expected imagery Grubanov’s images strike even harder and his testimony reveals a reality we have become accustomed to ignore. The slow and tiring court process and the slowness of drawing in contrast to the fast speed of the media, the subjective perspective in contrast to the media’s alleged objectivity, the simplicity in contrast to the advanced techniques used in the media, all creates a kind of silence around Grubanov’s work, in which the war is made visible anew. At the same time, "Visitor" deals with questions concerning national identity, one of Milosevic’s political benchmarks but also a factor that Grubanov was confronted with outside Serbia, always being identified with his Serbian nationality. A paradoxical effect of Grubanov’s witnessing of the trial is the fact that the image of Milosevic is problematised. The artist’s view adds an element of humanity that does not diminish the crime but un-demonizes a leader and returns the guilt to the ideological base it originated from. |
|
|
||
