 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
||||||
| James Benning | |
Cinemateket Filmhuset 9 dec, 18.00 Cinemateket Sture 12 dec, 16.30 James Benning Landscape Suicide. 1986. 95’, u.t. |
||
| ||||
 James Benning: Landscape Suicide, 1986 "Landscape Suicide" från 1986 är en essäfilm i långfilmsformat, som söker rekonstruera två välkända amerikanska mordfall. Filmens första del handlar om Bernadette Protti, en tonåring från Orinda County, California, som dödade en skolkamrat 1984. Filmens andra hälft koncentreras på Ed Gein, som på femtiotalet i det lantliga Wisconsin utförde ett flertal kannibalistiska mord. Bennings närmar sig ämnet utan det gängse sensationsmakeriet. Huvudsakligen bygger filmen på landskapsbilder från de två mordplatserna, ställda mot de båda mördarnas vittnesmål, som läses av skådespelare i långa statiska tagningar. "Landscape Suicide" behandlar representation, seende och filmspråk. Medan användandet av historier som figurerat på tidningssidorna förekommer relativt ofta i den konventionellt narrativa filmen, är hanteringen här en annan och syftet snarast att avdramatisera. De starka formmässiga aspekter som påläggs landskapet genom Bennings rigorösa utsnitt och långsamma takt ger en bild av hur verklighet förvandlas till bild. Frågan uppstår: hur kan bilderna av de olika landskapen ge oss ledtrådar till hur vi kan läsa och förstå kopplingen mellan de båda mordfallen? "Landscape Suicide" from 1986 is a feature-length essay film reconstructing two American murder cases. The first half of the film is focused on Bernadette Protti, a teenager from Orinda County, California, who killed a school friend in 1984; the second concentrates on Ed Gein, from rural Wisconsin, who murdered and cannibalised a number of people in the 1950s. Benning’s approach to this material is anti-sensationalist, mainly compromising shots of the landscape of the two locales intercut with actors reading the two murderers’ testimony in tight static long-take medium shots. "Landscape Suicide" is a film about representation, about looking and about the language of film. While employing newspaper stories is a fairly common technique in narrative filmmaking, its treatment here is that of de-dramatisation. The imposition of form onto landscape through Benning’s rigorous framing and slow pacing has the effect of showing how reality is transformed into images. A question arises: How do the images of the landscape give us clues about how to read and understand the connection between the two murder cases? |
|
|
||
