 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
||||||
| Chantal Akerman | |
Cinemateket,Filmhuset 4 nov, 18.00 Chantal Akerman Down There (Là-bas). 2006. 78’, u.t. engelsk version. |
||
| ||||
 Chantal Akerman: Down There (Là-bas). 2006 I Down There (Là-bas) (2006) återvänder Akerman till Tel Aviv. Hon bor i en lånad lägenhet där också större delen av filmen utspelar sig. Vi får följa ljusets växlingar i ett rum mot gatan och hur ett äldre par rör sig på en takterrass i huset mittemot. Chantal Akermans bildspråk karakteriseras av hennes tillit till bilden. I filmens långa tagningar och minimala narration blir de större berättelserna i en komplicerad samhällelig situation och den personliga sorgen plötsligt tydliga. Tempot är långsamt. Stillheten, som bara bryts av Akermans röst, är fylld av väntan på att något kan inträffa. På ett samhälleligt plan – en attack, vilket också sker. På ett konstnärligt – att det långsamma betraktandet ska göra något synligt. Så här skriver Akerman själv om sitt verk: ”Jag har aldrig haft någon önskan att göra en film i Israel. Jag var rädd att bränna fingrarna och mitt förnuft. Jag var rädd att min subjektivitet var ett hinder, farlig och förvirrande i relation till det här temat. Det finns ingen neutralitet, den hade bara kunnat vara påhittad. När jag gör en dokumentär är min största önskan att den inte ska ha något att göra med min egen eller judarnas historia. Jag tänkte att för att kunna göra en betraktelse över Israel, måste man resa till Afghanistan, eller någon annanstans, som New York, men absolut inte till Israel. Sen åkte jag till universitetet i Tel Aviv för att undervisa i film. Det avgörande var att jag en dag satte mig ner med kameran, och plötsligt fanns där en bild, en tagning. Jag tyckte att det var en fantastisk bild. Därefter behövde jag bara vänta och låta saken ha sin gång.” In Down There (Là-bas) (2006) Akerman returns to Tel Aviv. She stays in a borrowed apartment, where the better part of the film takes place. We can follow the light changing in her room facing the street and how an elderly couple move around on a roof terrace in the opposite building. Chantal Akerman’s imagery is characterised by her trust in the image. In the film’s long shots and minimal narration, the greater stories of a complicated social situation as well as a personal grief become apparent. The pace is slow. The stillness, only broken by Akerman’s voice, is filled with waiting for something to happen. On a societal level – an attack, which also takes place. On an artistic level – that the lingering contemplation will make something visible. Akerman writes about her work: “I have never desired to make a film in Israel. I was afraid I would burn my fingers and my reason. I was afraid my subjectivity was an obstacle, dangerous, and confused in relation to this theme. There is no neutrality; it could only be feigned. When I make a documentary, my greatest desire is that it has nothing directly to do with my own story or that of the Jews. I thought that, to contemplate Israel, one had to go to Afghanistan, or somewhere else, like New York, but certainly not Israel. Then I went to Tel Aviv University to teach film. Decisive was that one day I took the camera and sat down somewhere and suddenly there was an image, a shot. I thought it was a great picture. After that, all I had to do was wait and let things run their course.” |
|
|
||
